Hur börjar man blogginlägg i denna overkliga verklighet? Hur gick vi från en underbar jul med familjen till karantän (halsont men noll feber) med dottern som saknar sin mormors kramar? Hur blev det så att jag och dottern spenderar en påsk ensamma? Alltid firat påsk med mina föräldrar men inte i år. Pappa tillhör definitivt riskgrupp och även om mamma inte gör det så kan vi inte riskera att smitta henne så hon i sin tur smittar pappa.

Idag klädde vi ut dottern till påskkärring och gick till mamma och pappa och vinkade från altanen. Vi gav påskägg och Moa fick ett från de som jag fixat.

Hemma fixade jag påskäggsjakt med åtta stopp som Moa tyckte var kul. När sen hennes bästis kom med ägg och present blev det ännu bättre! Och i posten häromdagen låg dessa vackra från Annie, så fint! Tack vännen!

Det är dessa guldkorn i vardagen som gör oss starkare. Vänner och familj som finns där om än på minst ett par meters avstånd. Det finns mycket att sakna och det är mycket som rent ut sagt är för jävligt just nu men om vi alla gör det myndigheterna säger och skyddar våra riskgrupper så ska vi komma ut på andra sidan. Starkare, klokare och närmare varandra.

Hoppas ni får en så underbar Påsk som det bara går!