Tröttheten. Det kompakta mörker som är när det inte finns någon snö eller ens frost, den är förlamande tycker jag. Kl 20 tittar jag på klockan och önskar att jag kunde få gå och lägga mig. På morgonen vaknar man knappt innan kl slår 8 och ljuset börjar komma smygande lite i alla fall.

Ge mig snö. Och om inte snö så frost och krispiga morgnar. Inte kompakt mörker, fem plusgrader, regn och deppighet. Inne är det självklart mysigt med massor av juleljus men ute smyger deppigheten på. Märker det på de flesta runt omkring också. Moa längtar verkligen efter jullovet. Fick hon välja skulle hon definitivt sova längre än 6.30 på morgonen.

Nästan så jag skulle vilja ha en liten lätt bondförkylning så jag med gott samvetet kunde krypa ner i soffan och dra en filt över mig och sippa te med honung och titta på cheezy julfilmer. Om jag bara kunde slippa nästäppan och rethostan i veckor efter förkylningen. För det får jag alltid och det är så jobbigt.

Märker hur viktigt lunchpromenaden är nu. Få lite ”frisk” luft i hjärnan och lite grått ljus i alla fall. Måste komma ihåg det varje dag.

Titta inte på väderprognosen. Gör det inte. Om ni inte bor långt norröver. Då kan ni titta. Men inte om ni som jag bor i Stockholmstrakten. Prognosen fram till 23 december är milt uttryckt (man ska ju inte svära har jag fått lär mig, vilket jag oftast inte följer men ändå) deprimerande.