Nu har jag varit på pressvisningen av Jag kommer hem igen till jul. Jag jobbar i filmbranschen så jag svalde min vill-inte-be-om-tjänster känslor och frågade om jag fick komma och se pressvisningen på denna film och det fick jag!

Jag älskar Peter Jöbacks album från 2002 Jag kommer hem igen till jul och för mig är den ett måste under december. Filmen bygger på Peter Jöbacks idé, manus skrivet av Daniel Karlsson och regisserad av Ella Lemhagen.

Världsstjärnan Simon kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället han växte upp arrangerar hans bror Anders den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte helt nöjd med detta. Simon däremot tar lätt på det hela, tills gamla minnen väcks till liv och han konfronteras med begravda familjehemligheter.

Några av mina favoriter är med i filmen. Peter Jöback, Suzanne Reuter, Rennie Mirro, Loa Falkman. Trots allt detta hade jag inga höga förväntningar på filmen. Jag hade sett trailern och reagerat på några saker som störde mig, befarade skämskudde känsla. Oftast är ju dock låga förväntningar ett framgångskoncept. Så också denna gång. Jag har skrattat, jag har gråtit och jag har njutit av julkänsla deluxe. Den som för mig blev en väldigt positiv överraskning var Johannes Bah Kuhnke. Riktigt bra. Men det är faktiskt alla. Rakt igenom bra skådespelare.

Scenerierna är underbart juliga. Snövyer i mängder, julig körsång i vacker kyrka, ett fantastiskt julpyntat hem, gulliga barn som räknar ner till julafton.

Det är en tung, ångestfylld grundhistoria med en familj som aldrig pratat om något. Känner man till något om Peter Jöbacks egen historia ser man många likheter.

Jag vill egentligen att ni ska gå in i biosalongen med lika låga förväntningar som jag hade men jag vet att det är omöjligt efter att ha läst så här långt. Jag kan bara rekommendera er att se den. Men glöm inte näsdukarna.