Min pappa sa häromdagen att han har farmors gamla kokbok. En kokbok som nog många har, sålts i många exemplar. Denna tryckt 1951 men den första utgåvan redan 1941. Min farmor dog när jag var 10 år. Jag har så många fina minnen av henne. Trygga minnen. Min lilla farmor. Hon kan inte varit mycket längre än jag när jag var 10 år. Hennes rynkor. Hennes gråa långa hår, alltid uppsatt. Hennes vackra händer. Tryggheten att hålla henne i handen. Ett tufft liv hade hon. Flykten till Sverige från forna Sovjetunionen. Jobbet inom vården i norra Sverige. Träffade min farfar och fick ett barn. Farfar som dog när pappa var tonåring. Reumatismen som plågade henne. Ensamstående mamma till en tonåring.

Jag tror att om hon fått leva längre, hade vi fortsatt vara de bästa vänner. Hon hade lärt mig laga mat och baka, precis som mormor. Jag hade fått lära mig det ryska köket. Pappa har pratat om överdådiga julbord hos deras vänner.

Jag började titta i kokboken farmor lämnat efter sig. En otroligt detaljerad kokbok. Här kunde en hemmafru på 1950-talet lära sig precis ALLT om hur man sköter ett hem. Det finns beskrivet hur man lägger upp ost, gör en grönsakstallrik, viker servetter och serverar. Bläddrar några sidor och ut faller ett bokmärke i skinn och strax därefter ett broderat bokmärke. Farmor. Några sidor därefter en lapp. Knappt läslig. Farmors handstil säger mamma och pappa bekräftar, ja farmors handstil. Jag har den i handen och försöker läsa de snirkliga bokstäverna. Ser bilden framför mig av farmor i sitt kök, skrivandes lappen. Det känns som jag igen 33 år senare, håller farmor i handen igen. Jag saknar henne och tänk att få denna skatt. Handskrivna lappar från det förflutna. Älskade lilla farmor ?? Jag kommer göra fler inlägg om denna bok, visa er recept och annat men jag stannar här. Detta inlägg är en kärlekshyllning till en av de starkaste kvinnorna jag mött. Min krutfarmor.